Masshantering

Massor som räknas som avfall kan ligga under gränsvärden för "Mindre än ringa risk"
(MRR). MRR-massor är avfallsmassor vars halter understiger de gränsvärden för
halter och utlakning av olika skadliga ämnen som krävs för att materialet ska anses
utgöra en "mindre än ringa risk". Då krävs ingen anmälan, förutsatt att massorna är lämpliga och platsen inte är särskilt känslig (baserat på miljöbedömning och uppmätta halter).

Halterna fastställs av naturvårdsverket och värdena är satta mycket lågt för att
säkerställa att materialet kan användas nästan var som helst utan specifika
skyddsåtgärder.

Om du vill använda s.k. MRR-massor (mindre än ringa risk) så ansvarar du som
verksamhetsutövare ör att kunna visa att massorna underskrider de aktuella
gränsvärdena för MRR. För att visa att risken är mindre än ringa används vanligtvis
två metoder:

• Haltanalyser: Man analyserar totalhalterna av specifika ämnen (t.ex. arsenik, bly,
  kvicksilver) i materialet och jämför mot Naturvårdsverkets gränsvärden.
• Utlakningstester: Eftersom det är spridningen till miljön som är farlig gör man
  ofta laktester (L/S 10-test) för att se hur mycket av föroreningarna som faktiskt
  kan lösas ut av regnvatten i den naturliga miljön på platsen.

De specifika MRR-gränsvärdena för halter (mg/kg TS) och utlakning (mg/kg TS vid
L/S10) finns i:

• Handbok 2010:1, kapitel 6: Det är här de 13 "kritiska ämnena" (t.ex. arsenik, bly, kadmium, PAH-H) listas med sina specifika värden.
  Du hittar tabellerna i handboken men du måste stämma av dem mot den digitala
  vägledningen för masshantering på Naturvårdsverkets hemsida för att se om det
  tillkommit specifika krav för just din typ av massor (t.ex. bergmassor eller
  betong).
• Naturvårdsverkets digitala vägledning: På webbplatsen under modulen
  "Riskbedömning" hänvisas fortfarande till dessa nivåer som "generella nivåvärden".

Användning av massor med halter över gränsvärdet för MRR (mindre än ringa risk)
men under gränsvärden för KM (känslig markanvändning) ska alltid anmälas till
tillsynsmyndigheten. I Ydre gör du det i e-tjänsten (Användning av avfall för anläggningsändamål)

Mer information om vad anmälan ska innehålla och vad tillsynsmyndigheten granskar
hittar du under rubriken Anmälan om användning av avfall i anläggningssyfte.

Massor med halter över KM
Användning av massor med halter över gränsvärden för KM (känslig
markanvändning) ska alltid tillståndsprövas av Länsstyrelsen.

Det finns inget specifikt antal ämnen som man måste provta för, utan omfattningen
styrs av kunskapskravet i miljöbalken. Du som verksamhetsutövare ska provta för de
ämnen som kan tänkas förekomma, utifrån massornas ursprung och
sammansättning. Om ursprunget är okänt eller osäkert (t.ex. om de består av gamla
schaktmassor som kan ha flyttats tidigare) så måste ofta fler parametrar provtas.

Man kan utgå från grund-parametrarna för MRR-massor och därefter lägga till
parametrar beroende på vad man känner till eller misstänker om massornas
sammansättning. Ett standardpaket för MRR-analys hos de stora laboratorierna
brukar omfatta 15-20 ”obligatoriska parametrar” som krävs för att kunna jämföra
dina massor mot MRR-tabellen. Dessa är:

8 metaller: Arsenik (As), Bly (Pb), Kadmium (Cd), Koppar (Cu), Krom (Cr),
Kvicksilver (Hg), Nickel (Ni) och Zink (Zn).
Ytterligare 2 vid laktest: Antimon (Sb) och Molybden (Mo) ingår i MRR-kriterierna
för utlakning.
Salter (vid laktest): Klorid och Sulfat.
Organiska ämnen:
PAH-11 (som delas upp i PAH-L, M och H för att checka mot MRR-värdena).
PCB-7 (om det finns minsta risk för byggnadsavfall eller förorenad mark).
Alifater och aromater (oljekväten) – dessa har inga specifika MRR-värden i
tabellen, men analyseras nästan alltid för att utesluta oljeförorening.

Sedan finns det faktorer som avgör om du behöver lägga till fler parametrar.
Naturvårdsverkets uppdaterade vägledning betonar att analysomfattningen ska vara
behovsmotiverad, vilket kan innebära att flera parametrar ska provtas, eller att
större antal prover krävs. Se nedan under Exempel på provtagning av olika massor.

Naturvårdsverket tillhandahåller generella riktvärden för förorenad mark, som går att hitta på deras webbplats.

Förutom de fastställda riktvärdena, där flera har uppdaterats 2025 så finns det preliminära riktvärden för PFAS, och riktvärdena för dioxin kan komma att ses över inom en snar framtid.

Betongkross: Vid återvinning av betong är det ofta utlakningen av krom och pH-värdet som är de kritiska faktorerna. Betong har naturligt ett högt pH, vilket kan påverka omgivningen även om metallhalterna är låga. Du kan ofta hoppa över PCB om betongen är modern, men måste inkludera det om den kommer från byggnader uppförda 1956–1973.

Jord och mark: För jordmassor är det framför allt totalhalterna som brukar vara styrande. Om jorden kommer från ett område med naturligt höga bakgrundshalter (t.ex. arsenikrik berggrund) kan man ibland få använda lokala referensvärden istället för de generella MRR-värdena, men detta kräver dialog med tillsynsmyndigheten.

Organiska ämnen (PAH/PCB/PFAS): För dessa görs normalt inga utlakningstester eftersom de är svårlösliga i vatten; här är det enbart totalhalten som avgör.

Asfalt: Här är fokus på PAH (stenkolstjära).

Okända schaktmassor: Här krävs ofta ett brett screeningpaket (metaller, olja, PAH) eftersom du inte vet vad som hänt på platsen tidigare. Om man exempelvis misstänker att den fyllts ut med avfall tidigare så kan man behöva inkludera t.ex. dioxin och PFAS.

Jungfruligt berg: Om du kan bevisa att massorna kommer direkt från en täkt med känd geologi kan antalet parametrar ibland minskas kraftigt efter dialog med tillsynsmyndigheten.

Detta är den vanligaste fallgropen. Det räcker inte att testa 15 ämnen i ett prov för 10 000 ton homogena massor. Antalet prover ska vara statistiskt representativt.

Branschpraxis vid MRR-provtagning är att det oftast tas ett samlingsprov per 200–500 ton liknande massor, men vid stora homogena projekt kan frekvensen glesas ut, och ju mer osäkert ursprung desto fler prover per ton krävs för att du ska kunna hävda "mindre än ringa risk".

Räkna med att du behöver analysera ca 15–18 specifika parametrar (metaller, PAH, PCB och utlakning av salter) för att kunna pricka av MRR-tabellen fullständigt.

När det gäller avfall eller massor som har eller misstänks ha olika ursprung och/eller sammansättning så ska man ta så många prover som bedöms lämpligt för att representera massornas verkliga sammansättning. Tänk på att du behöver kunna motivera din provtagningsplan.

Även om dina värden ligger under MRR-halterna kan en anmälan krävas t.ex. om:

Massorna ska läggas i ett vattenskyddsområde.

Markmiljön i ett känsligt område förändras.

Det finns risk för grumling av närliggande vattendrag under själva arbetet.

Mängden massor är så stor att det i sig utgör en betydande förändring av landskapsbilden.

Enligt både den gamla handboken och den nya vägledningen (bl.a. modulen om undersökning av massor) bör anmälan innehålla följande delar:

Administrativa uppgifter: Kontaktuppgifter till verksamhetsutövaren (den som ansvarar för projektet) och fastighetsägaren.

Projektbeskrivning: Syftet med anläggningen (t.ex. bullervall, vägkropp) och en ritning/karta som visar var massorna ska läggas.

Information om avfallet:

• Ursprung: Varifrån kommer materialet? (Vilken process har gett upphov till det?).
• Karakterisering: Mängd (ton/m³), avfallskod (enligt avfallsförordningen) och fysisk form.
• Innehåll och egenskaper: Analysresultat (totalhalter och utlakning). Det är viktigt att visa att proverna är representativa för hela materialmängden.

Teknisk funktion: En beskrivning som visar att materialet faktiskt ersätter jungfruligt material och att man inte använder mer än vad som är tekniskt nödvändigt.

Platsens förutsättningar: Beskrivning av markförhållanden, avstånd till vatten (brunnar, vattendrag) och om området har särskilda naturvärden eller är känsligt.

Tidsplan: När arbetet planeras starta och när det ska vara färdigställt (återvinning ska ske inom rimlig tid)

Tänk på:
Metodik för riskbedömning: Det finns nu tydligare stöd på Naturvårdsverkets webbplats för hur man ska göra platsspecifika riskbedömningar istället för att bara titta på tabellvärden.

Representativitet: Det ställs idag ofta högre krav på att provtagningen är statistiskt säkerställd, särskilt om materialet kommer från osäkra källor (som gamla industriområden).

Avfall eller produkt? Vägledningen har förtydligats kring när materialet upphör att vara avfall ("End-of-Waste"), vilket är en kritisk punkt i anmälan.

När kommunen (eller länsstyrelsen) tar emot anmälan granskar de främst följande punkter:

Är det verkligen återvinning? Myndigheten ser efter om det finns ett tydligt syfte. Om konstruktionen verkar onödigt stor eller om syftet är oklart kan de bedöma det som deponering (bortskaffande av avfall), vilket kräver betydligt strängare tillstånd.

Rätt prövningsnivå: Myndigheten kontrollerar om verksamhetsutövarens bedömning av risknivån (t.ex. "ringa risk") stämmer överens med analyserna och platsens känslighet.

Föroreningsrisk: De granskar om de föreslagna massorna riskerar att skada människors hälsa eller miljön på kort eller lång sikt. Här jämför de ofta materialets halter mot riktvärden (t.ex. för känslig eller mindre känslig markanvändning).

Behov av försiktighetsmått: Myndigheten bedömer om det krävs särskilda villkor, t.ex. att massorna måste täckas med ett tätt skikt, att skyddsavstånd till vatten måste hållas eller att ytterligare provtagning krävs under arbetets gång.

Kunskapskravet: De kontrollerar om du som verksamhetsutövare har visat tillräcklig kunskap om materialet. Om dokumentationen är bristfällig kan myndigheten kräva kompletteringar innan arbetet får påbörjas.

Tänk på: Du får normalt sett påbörja verksamheten tidigast sex veckor efter att anmälan lämnats in, såvida inte myndigheten ger grönt ljus tidigare eller meddelar att de behöver mer tid för att fatta beslut.