Masshantering

Syftet med att återanvända massor är bl.a. att masshanteringen ska bli så effektiv och hållbar som möjligt, att massor inte flyttas i onödan, att mark- och vattenmiljön skyddas, att det som byggs är säkert och håller länge, och att rätt massor används på rätt plats.

Som verksamhetsutövare så har man ansvar för att ha koll på att de massor man använder är lämpliga för just det syfte och den plats man ska använda dem till. Man är också skyldig att ha en fungerande egenkontroll som säkerställer att ens
verksamhet/åtgärd inte påverkar miljön eller människors hälsa negativt, och att informera tillsynsmyndigheten när det behövs.

Om man vill använda massor för ett projekt, eller om man vill lämna bort massor som blir över så måste man först fråga sig; Är massorna per definition ett avfall?
Alltså – är det material som någon vill, eller är skyldig att, göra sig av med?
Om svaret är ja så är det avfall. Man kan få använda avfall i anläggningssyfte, men då behöver du ha koll på vad de innehåller och hur känslig miljön på platsen är. Mer om
det nedan.

Om svaret är nej så är det en produkt du vill använda, som du själv valt och ansvarar för att det är säkert och används på ett lämpligt sätt för den plats det ska användas på (se nedan om egenkontroll).

Tänk på att man aldrig får förorena mark eller vatten, och att en förorening strängt taget bedöms som ett tillförande av ett farligt ämne i halter över bakgrundshalt. Alltså kan man få använda massor med högre halter i ett område med högre bakgrundshalt – t.ex. på ett industriområde, jämfört med på jungfrulig mark – exempelvis i ett opåverkat skogsområde, eller på särskilt känslig mark – t.ex. lantbruksmark eller nära en känslig vattenmiljö.

Återvinning av avfall för anläggningsändamål

Avfall är inte alltid ”skräp” från hushåll eller verksamheter, utan kan vara exempelvis
jordmassor som någon vill göra sig av med, exempelvis från ett förorenat område,
tegel från en rivning, eller massor som blivit över vid ett anläggningsprojekt. Man ser
alltså inte alltid på massorna om de är avfall eller inte.

Som verksamhetsutövare ska man bedöma om massorna utgör mindre än ringa risk,
ringa risk, eller mer än ringa risk. Det finns fastställda kriterier för dessa
klassificeringar och de innebär olika styrda skyldigheter, exempelvis anmälnings- eller
tillståndsplikt. Man ska också göra en miljöbedömning av platsen som man tänkt
använda massorna på.

Viktigt att tänka på är att det är risken för förorening som avgör vilken prövningsnivå
som krävs enligt miljöprövningsförordningen (2013:251):
- Mindre än ringa risk (U-verksamhet): Ingen anmälan eller tillstånd behövs enligt
miljöbalken. Detta gäller om halterna i materialet understiger de gränsvärden som
anges för MRR (mindre än ringa risk) och om platsen inte är särskilt känslig.
- Ringa risk (C-verksamhet): Om risken bedöms vara "ringa" (ofta när halterna ligger över nivåerna för mindre än ringa risk (MRR) men under riktvärden för känslig markanvändning) måste en anmälan göras till den kommunala miljö- och
hälsoskyddsnämnden senast sex veckor innan arbetet påbörjas.
- Mer än ringa risk (B-verksamhet): Om risken är betydande krävs tillstånd från
Länsstyrelsen. Detta gäller material med höga föroreningshalter eller projekt i mycket
känsliga områden (t.ex. nära en vattentäkt).

Mer om reglerna kring återvinning av avfall för anläggningsändamål, och vad vi tittar
på vid en anmälan, hittar du i Naturvårdsverkets handbok.

Krav på ansvar och kunskap

Miljöbalkens regel om verksamhetsutövarens egenkontroll finns i 26 kap. 19 §.
Regeln har ett starkt samband med de allmänna hänsynsreglerna i 2 kapitlet,
framförallt med kunskapskravet i 2 §.

Både verksamhetsutövaren och avfallsproducenten (som oftast också är en
verksamhetsutövare) är i sitt arbete med egenkontrollen skyldiga att skaffa den
kunskap som krävs för att kunna bedöma hur verksamheten eller åtgärden påverkar
miljön. Tillsynsmyndigheten får enligt 26 kap. 21 § miljöbalken förelägga att
verksamhetsutövaren lämnar de uppgifter och handlingar som behövs för tillsynen.
Om det inte finns tillräcklig information om avfallet och om det behövs för tillsynen,
får myndigheten enligt 26 kap. 22 § förelägga verksamhetsutövaren om en
undersökning/provning av avfallet.

Om befintlig kunskap ger tillräcklig information, kan det vara motiverat att
verksamhetsutövare inte genomför någon provning.

I samband med en anmälan eller tillståndsprövning är det också möjligt att
omfattningen av provningen kan anpassas. Dessa diskussioner måste dock föras
utifrån det enskilda fallet. Vidare kan en tillsyns- eller tillståndsmyndighet i princip i
varje enskilt fall acceptera att avfall används utan provning. Vid osäkerhet om avfallet
är förorenat, bör dock alltid provtagning och provning ske.

Egenkontroll

Oavsett vilka massor du använder så ansvarar du för att de inte påverkar miljön
negativt och den egna kontrollen som görs för att säkerställa detta kallas
egenkontroll.

Alla som bedriver en verksamhet eller vidtar en åtgärd som kan påverka miljön ska
visa att du arbetar för att minska miljöpåverkan från din verksamhet och att du har
tillräcklig kunskap för att uppfylla miljöbalkens krav. Mer information om verksamhetsutövares egenkontroll finns på Naturvårdsverkets webbplats.

Om du köper eller får massor så ska du få dokumentation på vad de innehåller, om
leverantören inte erbjuder det så bör du be om det. Du ansvarar själv för att bedöma
tillförlitligheten i dokumentationen och provta om det finns osäkerheter gällande
densamma. Om åtgärden inte är anmälningspliktig så ska du själv göra en
miljöbedömning av den tänkta platsen som ska ligga till grund för valet av massor (se
stycket Miljöbedömning).

Som verksamhetsutövare har du ett långtgående ansvar enligt miljöbalkens
hänsynsregler och du ska skaffa dig den kunskap som krävs för att motverka negativ
miljöpåverkan (2 kap.):
- Kunskapsinhämtning: Du måste ha kontroll på avfallets ursprung och
egenskaper. Om materialet kommer från en annan aktör räcker det inte med
muntliga försäkringar; du behöver dokumentation (t.ex. analysrapporter).
- Provtagningsplan: Upprätta en plan för hur materialet ska undersökas så att
proverna är representativa för hela mängden.
- Syftesbedömning: Du måste kunna visa att materialet ersätter ett annat material
och att mängden inte är större än vad den tekniska konstruktionen kräver (annars
ses det som deponering, vilket är olagligt utan tillstånd).
- Egenkontroll: Du ska dokumentera var materialet lagts, hur mycket det rör sig om
och vilka försiktighetsmått som vidtagits.

Miljöbedömning

Även om materialet är "rent" kan platsens förutsättningar förändra riskbilden. Exempelvis så kan markens pH påverkas om större mängder massor av avvikande karaktär tillförs. Därför ska en miljöbedömning alltid göras. Om du är osäker så kontakta alltid tillsynsmyndigheten.

I en miljöbedömning bör följande ingå:

Recipientens känslighet: Finns det grundvattenmagasin, dricksvattentäkter eller
ytvatten (sjöar/vattendrag) i närheten?
Geologiska förhållanden: Är marken genomsläpplig (grus) eller tät (lera)? Detta
påverkar hur snabbt en eventuell förorening sprids.
Naturvärden: Ligger platsen inom ett skyddat område (t.ex. Natura 2000 eller
naturreservat)?
Befintlig föroreningssituation: Är platsen redan förorenad, eller riskerar det nya
materialet att försämra statusen för ett annars opåverkat område?

Avfallets innehåll och egenskaper

För att bedöma om ett avfall kan användas för anläggningsändamål behöver den som
planerar att använda avfallet inhämta information om avfallets egenskaper och
innehåll. Om inte relevant och lämplig information redan finns eller är tillräcklig för
att beskriva avfallet, så behöver det provtas och provas. Många avfallsslag är väl
undersökta och det kan finnas mycket information om avfallens egenskaper som kan
användas för att bedöma om avfallet är lämpligt att använda för
anläggningsändamål. Det är dock verksamhetsutövaren som vill använda avfallet som
enligt 2 kap. 2 § miljöbalken har ansvaret för att bedöma föroreningsrisken, och som
därmed får kräva de uppgifter som behövs för denna bedömning från
avfallsproducenten/leverantören.

MRR-massor

Massor som räknas som avfall kan ligga under gränsvärden för "Mindre än ringa risk"
(MRR). MRR-massor är avfallsmassor vars halter understiger de gränsvärden för
halter och utlakning av olika skadliga ämnen som krävs för att materialet ska anses
utgöra en "mindre än ringa risk". Då krävs ingen anmälan, förutsatt att massorna är lämpliga och platsen inte är särskilt känslig (baserat på miljöbedömning och uppmätta halter).

Halterna fastställs av naturvårdsverket och värdena är satta mycket lågt för att
säkerställa att materialet kan användas nästan var som helst utan specifika
skyddsåtgärder.

Om du vill använda s.k. MRR-massor (mindre än ringa risk) så ansvarar du som
verksamhetsutövare ör att kunna visa att massorna underskrider de aktuella
gränsvärdena för MRR. För att visa att risken är mindre än ringa används vanligtvis
två metoder:

Haltanalyser: Man analyserar totalhalterna av specifika ämnen (t.ex. arsenik, bly,
kvicksilver) i materialet och jämför mot Naturvårdsverkets gränsvärden.
Utlakningstester: Eftersom det är spridningen till miljön som är farlig gör man
ofta laktester (L/S 10-test) för att se hur mycket av föroreningarna som faktiskt
kan lösas ut av regnvatten i den naturliga miljön på platsen.

De specifika MRR-gränsvärdena för halter (mg/kg TS) och utlakning (mg/kg TS vid
L/S10) finns i:

Handbok 2010:1, kapitel 6: Det är här de 13 "kritiska ämnena" (t.ex. arsenik, bly, kadmium, PAH-H) listas med sina specifika värden.
Du hittar tabellerna i handboken men du måste stämma av dem mot den digitala
vägledningen för masshantering på Naturvårdsverkets hemsida för att se om det
tillkommit specifika krav för just din typ av massor (t.ex. bergmassor eller
betong).
Naturvårdsverkets digitala vägledning: På webbplatsen under modulen
"Riskbedömning" hänvisas fortfarande till dessa nivåer som "generella nivåvärden".

KM-massor

Användning av massor med halter över gränsvärdet för MRR (mindre än ringa risk)
men under gränsvärden för KM (känslig markanvändning) ska alltid anmälas till
tillsynsmyndigheten. I Ydre gör du det i e-tjänsten (Användning av avfall för anläggningsändamål)

Mer information om vad anmälan ska innehålla och vad tillsynsmyndigheten granskar
hittar du under rubriken Anmälan om användning av avfall i anläggningssyfte.

Massor med halter över KM
Användning av massor med halter över gränsvärden för KM (känslig
markanvändning) ska alltid tillståndsprövas av Länsstyrelsen.

Parametrar och gränsvärden

Det finns inget specifikt antal ämnen som man måste provta för, utan omfattningen
styrs av kunskapskravet i miljöbalken. Du som verksamhetsutövare ska provta för de
ämnen som kan tänkas förekomma, utifrån massornas ursprung och
sammansättning. Om ursprunget är okänt eller osäkert (t.ex. om de består av gamla
schaktmassor som kan ha flyttats tidigare) så måste ofta fler parametrar provtas.

Man kan utgå från grund-parametrarna för MRR-massor och därefter lägga till
parametrar beroende på vad man känner till eller misstänker om massornas
sammansättning. Ett standardpaket för MRR-analys hos de stora laboratorierna
brukar omfatta 15-20 ”obligatoriska parametrar” som krävs för att kunna jämföra
dina massor mot MRR-tabellen. Dessa är:

8 metaller: Arsenik (As), Bly (Pb), Kadmium (Cd), Koppar (Cu), Krom (Cr),
Kvicksilver (Hg), Nickel (Ni) och Zink (Zn).
Ytterligare 2 vid laktest: Antimon (Sb) och Molybden (Mo) ingår i MRR-kriterierna
för utlakning.
Salter (vid laktest): Klorid och Sulfat.
Organiska ämnen:
PAH-11 (som delas upp i PAH-L, M och H för att checka mot MRR-värdena).
PCB-7 (om det finns minsta risk för byggnadsavfall eller förorenad mark).
Alifater och aromater (oljekväten) – dessa har inga specifika MRR-värden i
tabellen, men analyseras nästan alltid för att utesluta oljeförorening.

Sedan finns det faktorer som avgör om du behöver lägga till fler parametrar.
Naturvårdsverkets uppdaterade vägledning betonar att analysomfattningen ska vara
behovsmotiverad, vilket kan innebära att flera parametrar ska provtas, eller att
större antal prover krävs. Se nedan under Exempel på provtagning av olika massor.

Gränsvärden (MRR)

Gränsvärden (2026) för de ”obligatoriska” ämnen som bör ingå som grund
Ämne	Totalhalt (mg/kg TS)	Utlakning (L/S10 i mg/kg TS)
Arsenik (As)	10	0,04
Bly (Pb)	20	0,02
Kadmium (Cd)	0,2	0,002
Koppar (Cu)	40	0,2
Krom total (Cr)	40	0,02
Kvicksilver (Hg)	0,1	0,001
Nickel (Ni)	35	0,05
Zink (Zn)	120	0,4
Antimon (Sb)	-	0,006
Molybden (Mo)	-	0,05
Klorid	-	100
Sulfat	-	500
PAH-L (Lågflekulära)	0,6	-
PAH-M (Medelflekulära)	2	-
PAH-H (Högflekulära)	0,5	-
PCB-7	0,008	-

Riktvärden för förorenad mark (KM & MKM)

Naturvårdsverket tillhandahåller generella riktvärden för förorenad mark, som går att hitta på deras webbplats.

Förutom de fastställda riktvärdena, där flera har uppdaterats 2025 så finns det preliminära riktvärden för PFAS, och riktvärdena för dioxin kan komma att ses över inom en snar framtid.

Exempel på provtagning av olika massor

Betongkross: Vid återvinning av betong är det ofta utlakningen av krom och pH-värdet som är de kritiska faktorerna. Betong har naturligt ett högt pH, vilket kan påverka omgivningen även om metallhalterna är låga. Du kan ofta hoppa över PCB om betongen är modern, men måste inkludera det om den kommer från byggnader uppförda 1956–1973.

Jord och mark: För jordmassor är det framför allt totalhalterna som brukar vara styrande. Om jorden kommer från ett område med naturligt höga bakgrundshalter (t.ex. arsenikrik berggrund) kan man ibland få använda lokala referensvärden istället för de generella MRR-värdena, men detta kräver dialog med tillsynsmyndigheten.

Organiska ämnen (PAH/PCB/PFAS): För dessa görs normalt inga utlakningstester eftersom de är svårlösliga i vatten; här är det enbart totalhalten som avgör.

Asfalt: Här är fokus på PAH (stenkolstjära).

Okända schaktmassor: Här krävs ofta ett brett screeningpaket (metaller, olja, PAH) eftersom du inte vet vad som hänt på platsen tidigare. Om man exempelvis misstänker att den fyllts ut med avfall tidigare så kan man behöva inkludera t.ex. dioxin och PFAS.

Jungfruligt berg: Om du kan bevisa att massorna kommer direkt från en täkt med känd geologi kan antalet parametrar ibland minskas kraftigt efter dialog med tillsynsmyndigheten.

Antal prover (inte bara ämnen)

Detta är den vanligaste fallgropen. Det räcker inte att testa 15 ämnen i ett prov för 10 000 ton homogena massor. Antalet prover ska vara statistiskt representativt.

Branschpraxis vid MRR-provtagning är att det oftast tas ett samlingsprov per 200–500 ton liknande massor, men vid stora homogena projekt kan frekvensen glesas ut, och ju mer osäkert ursprung desto fler prover per ton krävs för att du ska kunna hävda "mindre än ringa risk".

Räkna med att du behöver analysera ca 15–18 specifika parametrar (metaller, PAH, PCB och utlakning av salter) för att kunna pricka av MRR-tabellen fullständigt.

När det gäller avfall eller massor som har eller misstänks ha olika ursprung och/eller sammansättning så ska man ta så många prover som bedöms lämpligt för att representera massornas verkliga sammansättning. Tänk på att du behöver kunna motivera din provtagningsplan.

När räcker det inte att massornas halter är <MRR?

Även om dina värden ligger under MRR-halterna kan en anmälan krävas t.ex. om:

Massorna ska läggas i ett vattenskyddsområde.

Markmiljön i ett känsligt område förändras.

Det finns risk för grumling av närliggande vattendrag under själva arbetet.

Mängden massor är så stor att det i sig utgör en betydande förändring av landskapsbilden.

Anmälan om användning av avfall i anläggningssyfte

Om risken är ringa så ska en anmälan göras till tillsynsmyndigheten, vilket i Ydre kommun är Miljöenheten. Anmälan görs i vår E-tjänst.

Det här ska anmälan innehålla

Enligt både den gamla handboken och den nya vägledningen (bl.a. modulen om undersökning av massor) bör anmälan innehålla följande delar:

Administrativa uppgifter: Kontaktuppgifter till verksamhetsutövaren (den som ansvarar för projektet) och fastighetsägaren.

Projektbeskrivning: Syftet med anläggningen (t.ex. bullervall, vägkropp) och en ritning/karta som visar var massorna ska läggas.

Information om avfallet:

Ursprung: Varifrån kommer materialet? (Vilken process har gett upphov till det?).
Karakterisering: Mängd (ton/m³), avfallskod (enligt avfallsförordningen) och fysisk form.
Innehåll och egenskaper: Analysresultat (totalhalter och utlakning). Det är viktigt att visa att proverna är representativa för hela materialmängden.

Teknisk funktion: En beskrivning som visar att materialet faktiskt ersätter jungfruligt material och att man inte använder mer än vad som är tekniskt nödvändigt.

Platsens förutsättningar: Beskrivning av markförhållanden, avstånd till vatten (brunnar, vattendrag) och om området har särskilda naturvärden eller är känsligt.

Tidsplan: När arbetet planeras starta och när det ska vara färdigställt (återvinning ska ske inom rimlig tid)

Tänk på:
Metodik för riskbedömning: Det finns nu tydligare stöd på Naturvårdsverkets webbplats för hur man ska göra platsspecifika riskbedömningar istället för att bara titta på tabellvärden.

Representativitet: Det ställs idag ofta högre krav på att provtagningen är statistiskt säkerställd, särskilt om materialet kommer från osäkra källor (som gamla industriområden).

Avfall eller produkt? Vägledningen har förtydligats kring när materialet upphör att vara avfall ("End-of-Waste"), vilket är en kritisk punkt i anmälan.

Tillsynsmyndighetens granskning

När kommunen (eller länsstyrelsen) tar emot anmälan granskar de främst följande punkter:

Är det verkligen återvinning? Myndigheten ser efter om det finns ett tydligt syfte. Om konstruktionen verkar onödigt stor eller om syftet är oklart kan de bedöma det som deponering (bortskaffande av avfall), vilket kräver betydligt strängare tillstånd.

Rätt prövningsnivå: Myndigheten kontrollerar om verksamhetsutövarens bedömning av risknivån (t.ex. "ringa risk") stämmer överens med analyserna och platsens känslighet.

Föroreningsrisk: De granskar om de föreslagna massorna riskerar att skada människors hälsa eller miljön på kort eller lång sikt. Här jämför de ofta materialets halter mot riktvärden (t.ex. för känslig eller mindre känslig markanvändning).

Behov av försiktighetsmått: Myndigheten bedömer om det krävs särskilda villkor, t.ex. att massorna måste täckas med ett tätt skikt, att skyddsavstånd till vatten måste hållas eller att ytterligare provtagning krävs under arbetets gång.

Kunskapskravet: De kontrollerar om du som verksamhetsutövare har visat tillräcklig kunskap om materialet. Om dokumentationen är bristfällig kan myndigheten kräva kompletteringar innan arbetet får påbörjas.

Tänk på: Du får normalt sett påbörja verksamheten tidigast sex veckor efter att anmälan lämnats in, såvida inte myndigheten ger grönt ljus tidigare eller meddelar att de behöver mer tid för att fatta beslut.

Senast uppdaterad 25 mars 2026